fruitdot

När jag klev in genom stalldörrarna till Karlsund gick jag raka vägen till kontoret där lappen med vilken häst man skulle rida stod. Jag ville bara, som jag brukar, försäkra mig om att jag skulle rida Jim. Längst ned på lappen stod det: Prince - Sabrina P. "Prince?" tänkte jag, det var ett nytt namn. Jag frågade en ridkompis om hon visste var Prince stod. Det visste hon inte, hon hade inte hört talas om den hästen förr. Tillslut fann jag Prince, nästan längst bort. När jag skulle in i spiltan åkte bakhoven upp och jag suckade tugnt. "Inte en sparkande häst..." tänkte jag, det skulle bli så jobbigt att göra iordning! Prince var hur snäll som helst att göra iordning och var nyfiken på det jag gjorde samtidigt som han kunde slappna av och leta foderrester på marken. När jag hade kratsat klart hovarna, satt på sadel och träns och vi skulle gå in i ridhuset vägrade Prince först att gå. Efter en liten stund började han att gå - motvilligt. Men något var inte riktigt rätt då han hasade sig fram. De andra ryttarna i gruppen hojtade till och jag vände mig om. Han såg ut att halta/glida fram på vänster bakben. Det saknades ju en sko! Hur kunde jag missa det? I min trötthet och i mina andra tankar hade jag kratsat hovarna och inte lagt märke till att en hov saknade en sko. Ridlärarna underrättades, jag fick gå några steg med Prince så att de kunde se felet, och sedan var det bara att sadla av. Morgan fixade supersnabbt iordning Jim och jag gick in i ridhuset. Prince, fick jag höra, var ett relativt nytt tillskott till ridskolan och hade bara gått där i några månader. Han hade troligtvis råkat ut för bråk i hagen med de andra hästarna som vill sätta "den nya på plats" då han även hade en massa äldre, små sår över hela kroppen. Stackars Prince, förhoppningsvis blir han bättre snart och att det inte var något allvarligt med hoven!

Väl inne i ridhuset sa Morgan: "sitt upp" och jag lade foten i stigbygeln och skulle sitta upp. Sadeln gled runt halva Jims mage och jag tog snabbt bort foten. Fan. Jag hade lust att smälla till mig själv. Var jag så trött att jag glömde att kolla sadelgjorden? "Jag har inte dragit åt sadelgjorden än" sa Morgan och vi fixade snabbt till sadeln och jag gjorde ett nytt försök att ta mig upp. Försöket lyckades denna gång och ridlektionen började.

Vi fick rida volter på ena långsidan och öva på att ställa om sittbenen då vi red till nästa volt. På den andra långsidan övade vi på skänkelvikning, vänster - ut en bit från spåret - ställ om till höger - in till spåret igen - vänster osv.

Först skrittade vi, sedan fick vi trava samma bana - både lättridning och nedsittning. Efter ungefär halva lektionen kände jag mig febrig igen och skrittade fram till Morgan. Ville inte riskera något och orkade verkligen inte, var helt slut p.g.a. influensan (eller vad det än är jag har fått/håller på att få). Han sa att jag kunde stå och vila vid X. De andra fick glatt galoppera runt i volterna medan jag stod och såg på. Jag tänkte inte "åh vad roligt att de får galoppera, det vill jag också!" som jag normalt skulle ha gjort utan snarare: "vilken tur att jag slipper galoppera, skulle säkert ramla av hästen av utmattning..."

När lektionen pågått ungefär 3/4 av tiden började Why Not strejka lite. "Jag vill inte ha den här hästen!" ropade Sabina och Morgan föreslog att hon och jag skulle byta häst. Jag lämnade över Jims tyglar till Sabina och tog Why Nots tyglar. "Du kan nog skritta runt lite med Why Not snart" sa Morgan och blinkade. "Om du vågar!" tillade Sabina med ett snett leende. "Hon vågar" svarade Morgan, "hon är ung."

När ridgruppen hade slutat galoppera fick de sakta av till skritt. "Du kan sitta upp på Why Not nu" sa Morgan och det gjorde jag. "En liten skrittur kan väl inte skada?" tänkte jag. Så fort jag hade satt rumpan i sadeln kände jag det massiva energiknippet som lagrades under mig. Aldrig hade jag suttit på en häst med sådan energi! Så fort vi började skritta kände jag hur hästen tog enorma kliv och Why Not gick mycket fortare än de andra hästarna. "Du orkar nog trava lite också!" sa Morgan leende och blinkade. Jag kunde inget annat göra än att sucka och försöka styra hästen. Why Not var extremt känslig för skänkelhjälperna och jag behövde knappt driva för att få fram hästen. Problemet var snarare att sakta in hästen! Skillnaden mellan Jim och Why Not är som natt och dag! Det är som en gammal Volvo jämfört med en Ferrari! o.O

Why Not är helt klart den hetaste hästen jag någonsin ridit hittills, och ändå red jag bara Why Not i kanske 5-10 min. "Du klarar nog av den här hästen när du är frisk!" sa Morgan och blinkade igen. "Åh nej" tänkte jag skräckslaget och när det var dax att önska häst skrev jag ned Gourmet, Willem och Petit Fleur... men inte Why Not! xD Jag hoppas verkligen att Morgan inte skriver upp mig på Why Not! Den hästen skulle helt klart bli en rejäl utmaning, både i boxen och i ridhuset!

Efter ridlektionen blev det en kort sväng till stallet för att sköta om och rida Tide. Det var skönt att själv kunna bestämma tempot och vi travade runt lite. Nu går det väldigt mycket bättre att hålla igång Tides trav och att rida lättridning på henne, hon känns inte alls lika skumpig längre och det är otroligt skönt! :) Sen bar det direkt iväg till Karlsund igen för att kolla på mammas ridlektion. Hon fick rida Copico, en jättefin fux, och det gick väldigt bra för henne. :)

Nu är jag helt slut och behöver lite sömn om jag ska orka med och inte kollapsa under föreläsningen imorgon! o.O Jag måste lära mig att inte köra så hårt med mig själv... hur ska det gå till?